söndag 12 oktober 2008

Att para Thula med hennes halvbror var en chansning. Men deras far var en av de finaste hundar jag kände och jag ville förstärka de egenskaper han hade. Mödrarna på andra sidan var från två totalt osläktade linjer, där den ena var importerad från England och den andra född i Island med bland annat norskt jaktblod bakom sig. Stackars Thula såg ut som om hon skulle explodera de senaste dagarna före nedkomsten och gick även två dagar över beräknad tid. Men när hon började, då gick det undan. På fyra timmar föddes tretton valpar. En var dödfödd och en annan klarade inte natten så återstoden var elva settervalpar. Ytterligare en rekommenderade min veterinär att jag avlivade vid fyra veckors ålder. Tio valpar jämt fördelade på fem killar och fem tjejer var det kvar. Och vilken kull. Härliga individer, vackra huvuden, smäckra kroppar. Tyvärr så var det bara en som hamnade i händerna på en utställningsintresserad. Det hade varit kul att se vad kunde ha blivit av de andra.